Jodå, vi lever! :)
Vi fortsätter att bygga kondition och muskler efter den långa sjukdomsperioden under sommaren och nu börjar det likna nåt!
Det är heeeeelt underbart att se Allan i sitt forna jag igen och jag skrattar gott när jag ser honom skutta efter ett virvlande löv likt en kalv på grönbete. Varje gång jag pratar med mina föräldrar så frågar dom "Hur är det med Allan??" innan de ens frågar om sina barnbarn. Det känns underbart att kunna säga att han är sitt forna jag (om än mindre i muskelmassa)!!!
För varje dag som går som jag ser honom i det skick han är i nu, så tackar jag. Pälsen kommer aldrig att bli sig lik på kinderna, hårsäckarna har tagit en del stryk. Men han HAR päls och han är _lycklig_! DET är det enda som räknas!
Underbara, underbara hund. Vi har framtiden framför oss!
